Här handlar det om en målare som öppnar alla fönster på vid gavel utan att bry sig om risken för korsdrag. Att det handlar om en konstnär som genomlevat hela modernismens utveckling och tagit till sig det mesta förstår man efter att ha sett även den andra delen av utställningen, den som visas på Rådhusets översta plan.

Carl-Gustaf Nordin föddes 1915 i Örnsköldsvik, levde i Luleå större delen av sitt liv för att vid pensioneringen flytta till Sundsvall. Han hade ständigt sin sommarstuga vid havet i Ö-vik, där han hämtade det mesta av sina motiv. Han arbetade som målare, tecknare och grafiker efter utbildning vid Konstfack och hos Otte Sköld.






Carl-Gustaf Nordin "Hustak" (1950-talet)



Carl-Gustaf Nordin "Frukter och kopparpanna", tuschteckning



Carl-Gustaf Nordin "Älvkanten" (1993)



För mig framstår den abstrakta perioden runt 60-talet som presenteras i källarplanet som det som irriterar mig mest i positiv bemärkelse, där finns något som kliver över gränsen och bråkar omkring. Den abstrakta förförelsen följde nog honom som en skugga hela livet, och det är symptomatiskt att han satte den här titeln på en målning från 90-talet: ”Abstrakt övermålad”.

För den som vill undersöka en konstnärs livslånga kamp mellan form, färg, abstraktion och figuration, är ett besök på Carl-Gustaf Nordins retrospektiva utställning väl värt att göra.

Jan K Persson
Foto: Rådhuset

       
volym

 

Carl-Gustaf Nordin (1915-2002)
Rådhuset, Örnsköldsvik t.o.m. 30 dec.

I källarplanet på Rådhuset möter jag en konstnär som friskt kastar sig mellan det abstrakta och figurativa, som i en slags ren glädje att över huvud taget kunna förmedla syner skapade ur verklighetens möte med fantasin. Vad är nu detta? En nyputsning
ur modernismens skräpkammare? Visst, det handlar om en retrospektiv utställning, det förstår jag, sedan jag alldeles nyss sett affischen om Carl-Gustaf Nordin. Men det märkliga är hur målningar - från mitten av förra seklet - kan försätta betraktaren i gungning, att puristiska form- och färgspel fortfarande kan väcka ögon i vår tid. Visst
är det lite kantigt och nonchalant skruvat
på sina håll, och visst finns det våldsamma kast mellan ytterligheter, mellan strama konstruktioner och svällande expressiva försök, so what?


 


 
                           






Det romantiska draget mot det naturlyriska löper genomgående i hans skildringar av landskap, stilleben och porträtt. Sålunda bilden av en traditionell modernist, ja, i så motto att man kan finna influenser från de flesta håll i nittonhundratalets konsthistoria.
Det är stort nog, att våga röra sig så fritt. Det ger ett blandat intryck, som om han aldrig hittade någon egen plattform, men samtidigt kan man inte låta bli att förundras över det stora greppet.